Mina skulpturer
Nämen säger du det? Skulpturer i tidningspapper, ståltråd och maskeringstejp Två figurer sitter sida vid sida, fångade i ett ögonblick av samtal. Deras kroppar är enkla, nästan provisoriska, men just i sin skörhet bär de en stark närvaro. Titeln – "Nämen säger du det?" – blir som deras röst, ett vardagligt uttryck som öppnar för både förvåning och gemenskap. Materialen är ödmjuka: papper, tråd och tejp. Ändå blir resultatet en stilla närhet, där gester och skuggor talar mer än ord.
Jag försöker alltid att fånga en närvaro i mina skulpturer och tycker om att jobba med enkla material - det som verkar provisoriskt kan verka skört men det blir ofta starkt i sitt uttryck.
Klicka här och börja skriva. Sed ut perspiciatis unde omnis iste natus error sit voluptatem accusantium doloremque laudantium
Jag sitter här i stillhet, med tyngden av kroppen mot hyllan och blicken vänd inåt. Jag bär på både vila och väntan, och i mitt tysta lutande finns ett samtal som inte behöver ord. Kom, sätt dig hos mig – dela tystnaden med mig – låt tiden vara en stund.
Samtalet vid fönstret.
Den äldre lutar sig framåt, med årens tyngd vilande i
kroppen. Hon bär märken av dagar som gått, av glädje och av sorg.
Bredvid henne sitter den unga, ännu vänd mot världen, med ögon öppna mot
det som väntar. Mellan dem uppstår ett stilla samtal – om det som
varit och det som ännu kan bli. En viskning av tid som möter nyfikenhet,
där livserfarenhet och livslust får dela samma rum.
