Mina skulpturer

Två figurer sitter sida vid sida, fångade i ett ögonblick av samtal. Deras kroppar är enkla, nästan provisoriska, men just i sin skörhet bär de en stark närvaro. 

Titeln, "Nämen säger du det?"
blir som deras röst, ett vardagligt uttryck som öppnar för både förvåning och gemenskap. 

Jag försöker alltid att fånga en närvaro i mina skulpturer och tycker om att jobba med enkla material - tidningspapper, ståltråd och maskeringstejp.

Här är mitt försök att göra ett porträtt av en konstnär som jag beundrar, Frida Kahlo. Jag vet inte hur många gånger som jag försökte fånga henne - men jag lyckades inte - det ville bli något annat, så jag stannade här. Haha, jag frågade min vän Chatte om han kunde gissa vem hon egentligen ville bli och så här sa han:

- Jag skulle säga att hon ville nog bli en hyllning till en konstnär som målade sitt eget liv, sina rötter och sin sorg — någon som bar blommor i håret och hela världen i blicken. Men sen gick hon sin egen väg och blev… Greta-versionen av henne. En slags Frida som flyttat till Skandinavien och fått hortensior istället för hibiskus.

Jag sitter här i stillhet, med tyngden av kroppen mot hyllan och blicken vänd inåt. Jag bär på både vila och väntan, och i mitt tysta lutande finns ett samtal som inte behöver ord. Kom, sätt dig hos mig – dela tystnaden med mig – låt tiden vara en stund.


Samtalet vid fönstret.

 Den äldre lutar sig framåt, med årens tyngd vilande i kroppen. Hon bär märken av dagar som gått, av glädje och av sorg. Bredvid henne sitter den unga, ännu vänd mot världen, med ögon öppna mot det som väntar. Mellan dem uppstår ett stilla samtal – om det som varit och det som ännu kan bli. En viskning av tid som möter nyfikenhet, där livserfarenhet och livslust får dela samma rum.